Sebring 12 Hours 2010

foto: lizardms.com

"When the going gets weird, the weird turn pro" är en gammal devis av Hunter S. Thompson. Vad han syftade på kan man nog utgå ifrån var mer drogrelaterat men man kan lika gärna använda det som en beskrivning av Sebring 12 Hours. På sätt och vis känns den mer träffsäker än det gamla "half the distance, twice as hard", för om det är nånstans märkliga saker händer så är det här. Allt från exploderande bromsskivor, flygturer, tappade dörrar, bränder och obegripliga avåkningar till stenhård racing med millimetermarginaler ända in i kaklet, jag menar målet.

Dessutom är själva banan en nog så svår motståndare. Om vi fortsätter kavalkaden med svampiga uttryck så är det lite slitna "race against the race" för en gångs skull relevant när det gäller Sebring. En banbeläggning av gammal sprucken betong där minsta felsteg utanför racelinjen nästan ofelbart innebär att man kör av samt kaosartad trafik där man måste ta sig förbi – eller släppa förbi – bilar som slåss om positioner i ett stenhårt tempo i tolv timmar är en oerhörd prövning både för förare, bil och stall. För att inte tala om den improvisationsförmåga och uppfinningsrikedom depåpersonalen måste visa upp för att kunna reparera alla konstiga skador som uppstår på bilarna.

Och årets upplaga var inget undantag? Njae, visst fanns det en del dramatik men det var en långt mer städad tillställning än tidigare år. Överlag så var första intrycket efter målgång att det kändes lite avslaget. Var det inte mera? Visst fanns det stunder av raffel men Sebring brukar alltid vara oerhört spännande rakt igenom och dom rent galna stunderna uteblev. När det tillfälligt kännts lite statiskt i LMP1 så har GT2 (och GT1 när det begav sig) kunnat kontra med fantastiska kamper men pga olika omständigheter uteblev dom också i år.

Att Audi inte var där sabbade mycket av spänningen. Att Aston Martin skulle ha en chans mot Peugeot kan bara den mest obotlige optimist ha hoppats på och Drayson och Highcroft är inte ens i närheten. Peugeot kunde sålunda, om inte cruisa så åtminstone köra hyffsat ostört in i mål på bekvämt avstånd från motståndarna. Det blev mer som ett tolvtimmarstest i racetempo med trafik än en ordentlig tävlig. Sen är ju frågan hur dumt det var av Audi att inte ställa upp i år. Man hade bilarna och stallet på plats för att köra ett antal test under veckan efter tävlingen och frågan är hur mycket mer än prestige man hade förlorat på komma till start. Återigen, "half the distance, twice as hard" – det man lär sig om bilen på Sebring är ovärdeligt inför Le Mans. Å andra sidan så kördes den nya R15+ för första gången den 3:e mars i år och med tanke på hur mycket som är förändrat på den från förra året så kanske det inte var riktigt läge att köra Sebring så tätt inpå.

Det går tyvärr inte att bortse från det faktum att kvalitén på startfältet i LMP1 i ALMS är väl tunt och har varit det ett tag nu. Framförallt sedan Audi håller sig i Europa numera och Peugeot bara kör Sebring i år i USA. Kvar blir Aston Martin, Intersport, Drayson och Autocon och kanske nån till. Det är för all del inget fel på dom stallen men de är lite för få för att det ska kännas intressant på allvar. Man saknade verkligen Audi/Peugeot-kampen från förra året. För hur kul är det att se ett race där det är så få bilar att det i princip räcker med att ta sig imål för att få en pallplats?

ALMS lösning på problemet är att införa två nya klasser för att fylla ut startfältet: LMPC och GTC där C:t står för Challenge. Båda är entypsklasser, dvs alla bilar är av samma modell och har samma motor och däck. I LMPC är det ORECA-Courage FLM09 som gäller, i GTC är Porsche 911 GT3 Cup. Eftersom alla stall kör med samma sorts bil så är det verkligen upp till förare och stallpersonal att göra ett så bra jobb som möjligt vilket i sin tur gör att det finns alla möjligheter att få till bra och tajt racing.

Jag känner mig inte helt övertygad att entypsracing hör hemma på den här nivån. 24-timmars på Daytona har ju tappat all status till stor del pga ett entypsliknande reglemente (eller är det för att bilarna är så gränslöst fula?). Men för ALMS del så är det nog den enda räddningen för serien i tider som dessa. För ett halvår sedan var det tveksamt att det ens skulle bli av att köra ALMS i år. Förhoppningsvis är det bara ett mellanår. Bara konjunkturen vänder och bilkrisen stillar sig lite så kommer nog de stora drakarna tillbaks. Som tur är så har ju Le Mans klarat sig bra och kan ståta med ett riktigt bra startfält i år. Även LMS verkar ha lyckats bra trots krisen. Vad det kan bero på kan man ju fundera över.

En annan tanke som kommer för en är att det känns lite trist att Sebring alltid ses som nån sorts förtest till Le Mans när det kan stå så bra på egna ben. För även om årets upplaga kanske inte var bland de bästa så var det ändå ett bra race, tro inget annat även om det kan låta så i den här texten. I mitt tycke så är Sebring minst lika stort som Le Mans. Just pga de ingredienser som nämnts i början.

Nåväl, åter till Sebring. Om LMP1 kändes lite avgjort på förhand så var GT-klassen (som GT2 numera heter i ALMS efter att GT1 lagts på is) en mer öppen historia. Ferrari, BMW, Corvette, Porsche, Jaguar och Ford fanns på plats med mer eller mindre fabriksstall. Och det var tajt, hårt och fullt ös från början till slut. Nästan i alla fall. Det blev till slut ett race som skulle vinnas av de som hade mest tur och lyckades hålla sig ifrån Sebringspöket. Corvette har en tradition av att alltid råka ut för de mest märkliga ting på Sebring. Ett 12-timmarslopp brukar resultera i en rejäl hög skrot bakom depån. Och en rejäl hög skrot blev det i år också efter en minst sagt pinsam tabbe i depån ungefär tre timmar in i racet. De båda Corvetterna körde ihop när en skulle ut och den andre in så att säga. Vad "lollipopgubben" sysslade med kan man ju fråga sig (rensa kylaren från skräp och vifta iväg Magnussen utan att kolla upp är svaret...). Corvettes förklaring var strul med radion.

Nästa att drabbas av otur var Falken-Porschen som tappade höger bakhjul två gånger på raken (man låg rätt bra till då också) och säg den olycka som kommer ensam. Flying Lizard-Porschen träffades av det herrelösa hjulet, en liten dutt bara på vänsterbakhjul, tillräckligt för att orsaka punktering. Däcket slits sönder och slår sönder en del bakskärm men inte värre än att det går att fixa rätt snabbt. Om det inte var för att det precis blev "full course caution" med pace car och hela köret pga av att det herrelösa hjulet låg lite illa till.

Jag har aldrig förstått varför det ska vara nödvändigt med pace car hela tiden för minsta lilla grej i amerikanska tävlingar men det är kanske något sorts arv från Nascar. I vilket fall som helst så stängs depån (också en grej jag inte begriper) en viss tid vilket innebar att Lizard-Porschen blev stående ett bra tag innan man kunde fixa i ordning bilen. Och med det var dom ute ur toppstriden.

Kvar var BMW och Risi-Ferrarin. BMW satsar stort på ALMS, LMS och Le Mans i år vilket är trevligt och Mario Theissen var på plats och kunde konstatera att det spelar ingen roll om det är F1 eller ALMS, racing är lika kul ändå. Personligen skulla jag helst ha velat se en GT-version av M6:an eller Z4 men M3:an man kör med är i alla fall tvådörrars så det blir lite mindre touringcar. Bortsett från några avåkningar pga kalla däck så gjorde man en bra tävling men Risi gick inte att rå på. För ovanlighetens skull så var GT2 inte så spännande och galet ända in i mål.

Trots att man blev avknuffade av systerbilen så lyckades nr 62 ta sig imål som segrare. Texas-baserade Risi Competizione har verkligen bevisat att man är ett stall av högsta klass. Och när man blivit av med Mika Salo (väl?), som visserligen är en duktig förare men som mest bara gnällde och verkade bitter över att inte få köra F1 längre, så känns det lättare att tycka om dom. Det skulle vara kul att se vad de kan göra med en LMP1:a.

LMP2 var som vanligt en uthållighetstävling även om det var rätt öppet en bra bit in i loppet mellan Highcroft och Cytosport som etta och tvåa tills Highcroft råkade ut för en liten kabelbrand i sittbrunnen. Lite tejp fixade det men det tog nästan en halvtimme att få ordning på det och Porsche kunde ta sin miljonte (ungefär) klasseger med sin RS Spyder. Sascha Maassen körde ovanligt sansat men det kanske var för att han inte satt i en 911.

Och så var det LMP1 och totalsegern. I och med att Peugeot var så dominerande så tappade man lite intresset för LMP1 och kollade mer på GT-klassen. Aston Martin gjorde efter omständigheterna ett bra lopp utan några större bekymmer. Man får bara hoppas att de begränsningar som eventuellt ska införas på dieselbilarna inför Le Mans införs så att bensinbilarna får en rimlig chans i alla fall. Drayson och Highcroft hade lite för mycket strul för att kunna hävda sig.

Men var tog Intersport vägen? kanske någon undrar. Jo, dom tog en liten flygtur i den fria träningen inför racet. Det finns en rätt obehaglig bildsekvens här. Tydligen lyfte bilen, jag vet inte riktigt om det var av egen kraft eller om det var en kollision som gjorde det, och slog flera volter i luften innan den tog mark. Det mest imponerande är att Jon Field kunde ta sig ur det totalmosade vraket själv. Hans första kommentar till funktionären som kom till honom när han satt sig för att pusta ut bakom räcket: "Wow, that was a big one". Och det kan man ju hålla med om! Att han kom undan med några blåmärken är nästan ofattbart, det var visst under protest som han följde med till sjukhuset. Racing är bättre, och roligare, nu när förarna kan klara sig helskinnade ur sådana krascher. 1970 hade han varit lika mycket mos som bilen.

Så vad blir betyget för den 58:e upplagan av Sebring 12 Hours? En stark trea i alla fall. Kanske en fyra med lite distans till tävlingen. Inte ett av toppracen men ändå ganska händelserikt och trevligt att se. Det bästa är att nu har säsongen börjat! Stay tuned for more!

//Johan Söderberg, 2010-03-23